Efter förra veckans glada besked har det trillat in nya dåliga.

Jag gjorde förra veckan nåt som jag borde gjort för ett par månader sen. Men bättre sent än aldrig antar jag… Jag kollade upp med ultraljud mina hälar och det var värre än jag befarade. Jag har inte bara fått hälsporrar på båda fötterna utan plantar fascian på båda fötterna är irriterad så domen är alltså plantar fascit och hälsporre, mer utbrett på höger fot. Alltså jag förstod ju att det var dåligt men såhär? Sjukgymnasten trodde dock att med ortopediska inlägg som jag använder jämt ska det kunna gå över på ett halvår. Ja, och löpförbud förstås, återkommer till det.

Till detta så gör mina armbågar, där är det än så länge framför allt vänster, mer och mer ont. Tennisarmbåge i båda…

Min kropp säger alltså inte ifrån, den skriker ifrån.

Till detta händer dock en hel del bra grejer också så livet är inte bara pest och pina även om jag rent fysiskt har ganska ont. Numera gör nämligen hälarna ont ganska så länge på dagarna…

Jag har senaste 3-4 månaderna inte riktigt känt efter utan kört på i 170 som om jag vore odödlig. Jag har väntat på att jag skulle krascha. Det gjorde jag igår.

Igår var jag för första natten i år ensam på landet. Jag kommer dit och har verkligen ingen ro i kroppen och vill inte ens vara där. Jag har ju då åkt dit för att hämta en våtdräkt inför helgen Vansbrosim så jag måste ju stanna över natten då jag inte ville simträna igår. Kvällen gick och helt plötsligt börjar jag gråta. Jag gråter som om jag aldrig gråtit förr. Jag gråter över en timme. Jag låter alla känslor, bra som dåliga bara välla fram. Jag sätter mig på bryggan och tittar på vattnet och låter tårarna rinna. Jag låter allt komma fram och rinna av mig.

Sen mår jag äntligen bättre. Att gråta ibland tror jag är väldigt bra och väldigt läkande. Igår tillsammans med en underbar kväll i skärgården var det precis det för mig.

Det konstiga är att i vanliga fall, läs förr när jag fortfarande var sjuk i min ätstörning, så hade detta medfört känslan av tomhet som måste fyllas med mat. Men inte denna gång. Jag kände mig tillfreds på ett sätt som tårar aldrig gett mig förut. Jag kände mig stärkt i mig själv. Jag kände mig lugn.

För på nåt sätt har allt som hänt sista månaderna, och speciellt sista 2 veckorna gjort att jag känner ett sånt lugn inför framtiden. Jag känner att jag kommer få allt jag nånsin drömt om så länge jag bara låter det ske. Så länge jag inte stressar fram nåt, jag låter det ta den tid det tar vilket jag aldrig gjort förr, då har jag stressat fram allt. Detta gäller alltså alla delar i mitt liv, med träning, min kropp, med jobb, med vänner, med kärlek. Alla bitar kommer falla på plats, och jag börjar se mitt färdiga pussel för första gången i hela mitt liv. Jag lever äntligen mina drömmar.

Jag har fått löpförbud, jag får inte ens gå powerwalks, nej lugna promenader eller göra nån annan form av träning. Jag får om jag mår bättre kanske fjällvandra i september men inte ens det är säkert med tanke på hur jag mår i hälarna. Men efter igår bestämde jag då att jag ska köpa rullskidor istället. Jag ska satsa på styrketräning ett tag och sedan fokus mot Vasaloppet. I och med det bestämde jag också mig därför att inte simma på lördag. Jag kommer inte kunna räkna årets Vansbro till Klassikern och då sparar jag dom pengarna och kan vara med och fira min älskade mormor istället. Jag kommer göra en hel del rehab men kommer syssla med annan sorts träning under tiden, träning som är kul men hjälper min kropp i läkningsprocessen.

Min kropp har börjat samarbeta på riktigt igen. Jag fullkomligt rasar i vikt. I år har jag stressat mig upp lite i vikt och sedan har jag lyckats få bort några av dessa men de har snabbt kommit tillbaka. Nu har dom återigen försvunnit och nu är jag tillbaka som jag vägde när året började, eller till och med mindre faktiskt. Jag är snart ytterligare en storlek mindre. Vad gör jag då för att komma dit? Jag låter det ta den tid det tar. Jag har slutat stressa, tagit bort en massa saker som stressar mig och slutat äta sött på ren rutin. Jag har bytt ut känsloätandet helt och hållet till att interagera med människor, prata med folk, träffa folk, chatta med folk. Jag vågar känna och jag vågar känna fullt ut. Jag stannar i känslan och känner den. Jag behöver inte mat eller sött för att dämpa känslan utan känner med känslan ett tag och gör något åt den om det måste annars släpper jag den. Jag är tillbaka i en kropp som samarbetar med mig tack vare  det, i alla fall rent hur magen mår, hur huvudvärk och illamående mår och vikten. Uppblåsheten i magen är borta och jag har inte mått illa på över en vecka vilket är väldigt ovanligt för mig. Kroppen samarbetar och jag mår toppen.

Jag har inte börjat jobba på PT än, men jag känner att eftersom det är juli så är ändå väldigt många borta på semester så jag stressar inte där. Det kommer ju lösa sig.

Jag har vänner som betyder så mycket för mig så jag har helt enkelt börjat träffa dom oftare. Jag saknar flera av dom som jag inte hunnit med än men det kommer. Många är bortresta nu under sommaren så det blir lite svårt. Men jag känner mig lugn i det nåt jag inte gjort om somrarna förut som ofta varit den ensammaste perioden under året.

…och så kärleken. Tro det eller ej men även där är jag lugn. Jag dejtar igen och tycker denna gång det är riktigt roligt, och givande. Jag vill inte säga mer än så, än.

Jag ser nya möjligheter öppna upp sig och jag känner mig redo att hänga med i dom förändringarna, jag är redo att förändra mig i den riktning livet tar mig. Jag är tillräckligt lugn och trygg i mig själv så jag vet att oavsett vart livet nu tar mig kommer jag inte förlora mig själv på vägen igen. Jag vet vem jag är och nu låter jag livet hända med mig i istället för som åskådare.