Jag har jobbat länge på att sluta med det men idag fick jag besked om att jag gjort nåt fel på mitt praktiska prov på PT-utbildningen och således inte blivit godkänd.

Först blev jag jätteledsen och grät, sen så försökte jag ta till mig informationen för att förstå vad jag gjort fel. Sen försökte jag förtränga att det överhuvudtaget hade hänt och sen trycker jag ner mig själv. Dessa tankar som att jag ändå inte är värd att lyckas med det här, du ska inte tro att du är nåt. Lika bra att skita i alltihop och fortsätta med det du kan även om du vantrivs. Du är helt enkelt inte värd att göra sånt du tycker är kul. Jag sa ännu värre saker till mig själv men dom kan inte skrivas här…

Jag har i så många år bara gjort sånt som andra tycker jag ska göra, till exempel är sjuksköterska nåt som jag blev på grund av påtryckningar från omgivningen och inget jag egentligen ville själv. Men jag lyssnade när folk sa att bli det, det passar du som, du kan inte bli nåt annat (läkare drömde jag om då).

Bli det du kan istället för att utmana dig och lära dig nåt nytt och gå utanför boxen. Det var vad jag hörde. Stanna i din lilla box och gör det du kan. Det gjorde jag och jag har jobbat som sjuksköterska i 5 år. Jag har aldrig vantrivts, jag älskar att jobba med människor så det är egentligen inget fel. Men för mig har det ändå alltid varit lite av ett misslyckande. Jag ville ju egentligen något annat. Men jag har aldrig varit bra på att göra saker för min egen skull och följa mitt eget hjärta utan som, komiskt nog, en äkta Florence Nightingale, gjort allt för alla andra och satt mig själv allra allra sist.

Men jag slutade med, och när jag i höstas valde att anmäla mig till PT-utbildningen så var det på riktigt stopp. Det var det absolut största jag nånsin gjort för mig själv. Jag hittade det jag drömt om och det JAG ville göra, som ingen annan hade sagt åt mig att göra. Den drömmen hade fått gro i mig i tysthet tills den blivit så stark att jag bestämt mig. Jag talade inte om för någon att jag ville bli det förrän jag bestämt mig.

Så varför trycker jag ner mig själv idag? Jag trodde helt ärligt att jag kommit längre. Jag trodde jag var borta från den delen av mitt liv. Men nån liten röst inom mig finns ändå kvar. Den är inte stark, men den finns.

Vad gör jag då åt saken? Fortsätter jag lyssna på den och kommer jag att göra som den säger?

Med ett ord: NEJ. Jag tänker inte lyssna på den lilla rösten, jag väljer att lyssna på min nya starkare röst som säger att alla gör vi misstag. Men vi kan antingen välja att lära oss av dom och gå därifrån starkare eller att tryckas ner av dom och misslyckas. Jag väljer att lära mig nåt.

Ikväll lyckades jag trots detta besked att få ihop min opponering inför uppsatsen imorgon. Nåt jag vid 16-tiden trodde skulle bli helt omöjligt. Men jag är till och med rätt nöjd med det jag fått ihop och jag känner en ny motivation väckas till liv.

Så det var ändå bra att dessa tankar dök upp i huvudet, att jag började trycka ner mig själv för nu vänder jag dessa tankar till att ta tag i det jag missade på och lära mig mer. Jag tänker ju bli en så fantastisk PT i framtiden att folk står i kö och det här gör bara att jag kommer vara ännu bättre när jag är färdig. Även om det kommer kännas tungt i plånboken ett tag framöver på grund av detta…

Så även om känslorna väller fram och dom är negativa går dom att vända till nåt positivt. För det finns alltid nåt bra med det som händer.