Somrarna har genom åren alltid varit den mest ensammaste perioden på hela året för mig. Men i år har den känts bättre än nånsin. Jag har haft lite bakslag och jag har haft det kämpigt med mina egna tankar men överlag har det ändå varit den bästa sommaren på många många år.

Nu undrar ni säkert vad jag menar. För dom allra flesta älskar väl somrarna och allt som hör därtill? Men somrarna är ju den perioden då alla aktiviteter har uppehåll, alla har semestrar och umgås mycket med sin familj. Var lämnar det då oss som är ensamma, singlar, utan nära vänner? Jo, ensamma. Så enkelt är det.

Förr om åren har somrarna varit den period då jag gått upp mest i vikt, för min hetsätning blev alltid blivit som värst då. Sen kämpar jag resterande 9 månader under året att få bort det jag ätit under sommaren. Men till skillnad från många ”vanliga” människor har ju dom kilona inte varit på grund av mysiga grillkvällar eller långa nätter av samtal över lite vin, nej dom kilona har kommit för att jag ätit i ensamhet och dövat mina känslor.

Men i år har det verkligen sett annorlunda ut! I år har jag umgåtts med mycket människor och haft det rätt så underbart. Jag har många härliga vänner och kompisar i mitt liv nu.

Sen har jag ju även dejtat. Jag har inte hittat rätt karl än men jag har börjat dejta. Jag har för första gången sen jag blev singel för alla dessa herrans år sedan faktiskt dejtat inte bara en karl utan 2 karlar mer än bara 1 dejt. En dejta jag en hel månad. Detta är för mig ett stort steg framåt. Jag har sen jag blev singel 2006 inte tyckt att jag varit värd att hitta någon som ska behöva älska mig. Jag har tyckt att jag skulle skona världens karlar från det. Men nu mår jag bra i mig själv och jag älskar mig själv och varför ska jag då inte låta nån annan älska mig också? För jag är nu någon som jag tycker är värd att älska och jag vill älska någon tillbaka. Så nu gäller det bara hitta honom, ingen brådska dock. Har jag varit singel i 12 år spelar det ingen roll om det blir ett tag till. Jag vill ju hitta rätt denna gång och för att göra det måste man prova sig fram.

Men sen kom det där bakslaget. Jag fick ett dödsbesked som verkligen satte igång mina tankar. I den situationen jag är nu kan jag dö hemma och ingen kanske märker något på över veckan. Jag hamna i nån form av chock. Detta kom som en total överraskning. För jag har verkligen mått bra och njutit av den här sommaren. Jag har gjort mer saker dessa 3 månader än jag gjort dom sista, säkert, 10 somrarna tillsammans. Så jag mår ju egentligen bra. Så att detta kom som en blixt från klar himmel är för mig ganska obegripligt.

Jag har en teori för varför det hände. Jag har i och med att jag började dejta på allvar kommit på att jag faktiskt inte vill leva mitt liv ensam resten av livet, jag vill hitta någon. Just då hade kille nummer 2 visat sig inte vara den jag hoppades vilket ju gör att jag nu ska leta vidare igen. Jag ser egentligen inga problem med det, jag vet vad jag vill ha och jag kommer leta tills jag hittar det för jag är värd att få det jag vill. Men just då kom dödsbeskedet och jag fick en våg av ensamhet översvämmandes.

Jag vet ju rent intellektuellt att jag är larvig. Jag är inte så ensam idag att det nånsin skulle hända. Jag kommer hittas snabbare än en vecka. Men känslorna går ändå inte att förringa. Dom finns där och dom finns av en anledning.

Jag ska på bröllop i helgen. Bröllop är ju också såna där tillfällen som gör att ensamheten gör sig påmind. Kan ju vara det som bidrar. Jag ska åka dit med min mormor och även dela stuga med henne. Det är inget fel med det, jag älskar min mormor mest av alla i hela världen men tanken finns ju där. Jag vill också ha en kärlek att åka dit med. Jag kommer ha jättekul med min mormor, jag kommer ha jättekul på bröllopet men detta är det första bröllopet jag kommer känna mig lite ensam. Inte för att jag varit på många bröllop, typ 3 stycken i vuxen ålder varav 2 var släktbröllop, och det är även det på lördag. Men i alla fall, jag kommer för första gången sitta där och undra varför alla andra hittar lyckan och vad det är för fel på mig. Det går ju inte att komma ifrån när längtan efter kärlek faktiskt har börjat. De 2 släktbröllopen för 3 år sedan brydde jag mig inte. Då kände jag bara glädje över deras kärlek och inte alls någon längtan efter att själv ha någon. Den har kommit i år. Misstolka mig rätt, jag gläds ju så klart åt min kusins lycka och är jätteglad att han hittat kvinnan i sitt liv. Jag är så glad för alla som gör det, för det finns inte nog med kärlek i denna värld. Det är alltid vackert när några älskar varann så mycket att de vill gifta sig. Speciellt när det är giftermål som jag verkligen tror på. De 3 släktbröllopen är såna kärlekar, dom kommer hålla livet ut. Kompisbröllopet jag var på som 20-åring trodde jag inte på och de skiljde sig efter bara 1 år om jag minns rätt. Men det på lördag tror jag på, de för 3 år sedan tror jag på. Alla dom här underbara människorna kommer vara gifta livet ut. De har hittat sin rätta partner. Jag bara undrar om jag kommer ha samma tur. Det får jag ju undra eller hur?!

Så därför har jag varit extremt tyst i bloggen. Jag har dejtat och sedan tänkt. Nu kommer jag tänka högt igen. Hur ser du på somrarna? Är dom bara laddade med glada känslor eller känner du igen dig i nåt av det jag skriver?