Jag har efter lite jobbiga besked och en kropp som inte gör som jag vill varit tvungen att ta lite time out och ladda om. Jag har inte haft krafter nog att orka dela med mig än.

Jag har nog egentligen fortfarande inte det men jag är inte den som lider i tysthet längre. Jag är inte den där ensamma människan som inte har någon att prata med. Nej jag närmar mig det liv jag alltid drömt om med nära vänner och såna jag kan ringa mitt i natten. Jag är inte där än men såna hittar man ju inte på en dag.

Hur som så ville kroppen inte vara med efter Tjejvättern, varken med tennisarmbåge eller hälar. Så jag tog det mogna beslutet att inte cykla hela Vättern. Jag kunde inte gå på flera dagar efter 10 mil på cykeln vilket kom som en liten chock. Jag trodde inte mina hälar skulle bli värre av att cykla men så var det. Men jobbigast var ändå armbågen. Det där statiska hållandet av styret alltså… Jaja, får hoppas jag hittar nån form av rehabilitering för den där nedra armbågen någon gång för jag blir galen av att den ska fortsätta förstöra mina planer.

Så jag har istället för Vätternrundan gått till sjukgymnast. Ingen skillnad i hälarna efter en enda gång men nu får det vara nog. Om jag inte börjar göra nåt åt mina hälar så kommer det snart bli helt uttalad hälsporre. Än så länge tror jag bara det är precis i början, dom där första symtomen med ont på mornarna och svårt att gå första timmarna vaken. Men jag vill inte det blir värre så nu testar jag sjukgymnast. Detta borde jag så klart gjort tidigare men jag är inte alltid smart i just såna val.

Sen har jag fortfarande inte blivit godkänd som PT. Detta smärtar verkligen att behöva erkänna. Men jag ser ändå det positiva i det. Utan att skryta så kan jag med facit i hand konstatera att jag har haft väldigt lätt för mig i skolan, oavsett vad jag läst. Men nu när jag har praktisk examination så har jag det jobbigt. Det är ändå bra att jag faktiskt får kämpa för något. Jag får verkligen bevisa för mig själv att detta är något jag vill. Jag har i skolans och utbildningens värld aldrig behövt kämpa på detta sätt och jag har aldrig riktigt förstått hur det är att inte få det du vill. Visst har jag kört på en massa tentor genom åren men det är ju för att jag aldrig pluggat mer än 2-3 timmar inför dom första gången. Jag har bara pluggat mer om jag måste göra omtenta, vilket är väldigt puckat egentligen, om jag bara pluggar lite mer så skulle jag nog gått igenom livet utan en enda omtenta men jag har varit otroligt bekväm och lat på den fronten då jag relativt tidigt märkte att jag inte behövde. Men nu är det fråga om nånting jag verkligen verkligen vill. Det är inte fråga om att jag gör den här PT-utbildningen för skojs skull. Jag vill verkligen klara det här, det är en dröm jag haft i snart 20 år. Jag tror att det gör att jag sätter lite krokben för mig själv. Jag gör allt mycket krångligare än det behöver vara och därför sitter jag nu och väntar på ett andra omexaminationstillfälle. Det här är min stora dröm här i livet och jag har inte lyckats sätta nerverna i styr inför provet än.

Men jag ska lyckas, inget stoppar mina drömmar. Jag lever mina drömmar, precis som min tatuering jag gjorde för 5 år sedan säger.

Men jag har på grund av allt detta behövt koppla bort och börja om. Jag har behövt ladda mina batterier så att jag hittar tillbaka till denna dröm och det som är viktigt för mig. Nu är jag på banan igen och inget kommer stoppa mig.