Jag hade jätteont i mina hälar i morse igen vilket gjorde att jag fick ta det jobbiga beslutet att Marathon inte blir av i år. Det är helt enkelt inte värt min hälsa. Detta är verkligen ett av dom jobbigaste beslut jag tagit på länge då jag aldrig brukar lyssna på min kropp utan köra på ändå. Detta är ett väldigt nyttigt och modigt beslut och visar verkligen hur långt jag kommit.

Det hade igår gått ett år sedan jag insåg att jag mår bra. Sedan jag insåg att jag inte längre behöver kämpa för det jag drömmer om då jag hade kommit dit. Ett år sedan blev jag helt fri från min ätstörning som dominerat hela mitt vuxna liv (och en stor del av tonåren). Detta år har verkligen gett mig så otroligt mycket. Alla de fantastiska, jobbiga och lärorika saker som hänt detta år har gjort att jag växt till en person som jag bara drömt om. För ett år sedan så hade jag ändå sprungit Marathon och sedan mått dåligt resten av sommarn kanske, fått gå på rehab året ut, men inte i år. I år lyssnar jag och sätter stopp.

Men det hindrar ju inte det faktum att denna dag bara känns allmänt ”blä”. Det började som sagt med smärtan som ledde till tungt beslut i morse sedan fortsatte det med att arbetet för skolan fortsatte krångla, eller ja, inte arbetet i sig men all den hemska formalia som jag inte förstår vad jag ska använda till när jag ska hjälpa människor i framtiden. Att jag lägger några timmar på att se till att radavstånd, teckenstorlek och rubriker ser ut som dom ska kommer inte göra mig till en bättre coach! Så enkelt är det faktiskt.

Så jag gav mig själv en paus och åkte och handla istället, men nej då har mitt kort spärrats så inte gick det heller, ringer banken och frågar vad som händer och dom lotsar mig fram och tillbaka mellan varandra 3 (!) gånger innan jag till slut får veta att dom har stängt av mig för nåt som hände för 10 år sedan. Så varför nu kan man ju undra?

Nej om det inte vore för att jag ska på en inspirerande föreläsning ikväll hade jag nog dragit täcket över huvudet och hoppats på nästa dag.

Men då är ju inte jag sån längre. Nej, jag var på en föreläsning (inte relevant med vem men känner ni igen er så gör ni) där han som håller i det sa att det går att vända på allt. Han sa att ställ alltid frågan ”vad är det som är bra med det här då?” när något negativt händer.

Ja, vad är bra med det här? Jag fick ta mig en funderare på detta men kom fram till att jag nu inser hur långt jag kommit i resan mot mina drömmar, att mina drömmar börjar se lite annorlunda ut och att jag inte kommit lika långt i andra drömmar som jag hade trott. Jag har fått en nödvändigt paus från pluggandet och har i denna paus ändå landat i mina teman till uppsatsen (jag slutar ju aldrig tänka). Jag handlade inte det jag tänkt och kom hem med enbart det absolut nödvändigaste och jag har inte blivit ett dugg nervös inför fredagens praktiska examination på PT-utbildningen än. Så jo, en hel del bra saker har ändå kommit ur denna dag.

Nu ser jag med glädje fram emot kvällen som ska spenderas med nya bekantskaper och förhoppningsvis tänder det nya idéer i huvudet på mig och hjälper till att hålla nervositeten borta lite till.